Stockholm, alltid i mitt hjärta.

Det här med att bosätta sig utomlands som ibland lockar så jävla mycket, men samtidigt ändå inte.

När jag gick i gymnasiet så fanns det bara en sak jag såg fram emot - att bli fri och kunna ta mitt pick och pack och dra utomlands. Så fort det bara var möjligt. Och det var exakt det jag gjorde. Ett halvår på Nya Zeeland blev det. Har aldrig känt mig så fri i hela mitt liv. Har aldrig känt mig så levande. När jag åkte trodde jag att allting skulle förändras här hemma. Men ingenting hade förändrats ett dugg. Förutom jag själv. Att resa i sig utvecklar en person otroligt mycket. Det är jag ett levande bevis på. Det utvecklade mig mer än jag någonsin kunde drömma om. Och enbart på ett positivt sätt. Jag hittade mig själv, kan man kort och gott säga. Jag fick enorma visdomar för livet och jag fick lära mig extremt många bra läxor som jag nu har med mig i bagaget.

Men när du är borta utvecklar du ingenting här hemma. Du snarare förlorar saker. Du säger upp jobb för att jobba på något mindre värt där borta, säger hejdå till vänner som du sedan kanske förlorar på vägen. Både frivilligt och ofrivilligt. Du utvecklas, din vän utvecklas. Om du inte förlorar dom helt så förlorar du eran extremt nära kontakt. Ditt boende packar du ihop till några flyttkartonger, för att sedan kunna packa upp allt igen när du återvänder. Och när du är borta finns det ingenting du kan göra för att utveckla ditt boende här hemma. Din bekantskapskrets blir till något enormt obetydligt. Människor man annars hade nämnt som bekanta tappar man oftast helt. Träningen läggs oftast även den helt på hyllan. Familjen kommer faktiskt även den i andra hand - efter allt som händer där borta. Allt det som du kämpat för, och älskat så länge. Det måste du lägga på is.

Vad gav egentligen det där halvåret i Nya Zeeland mig? Visst jag hade "the time of my life." Det går fan inte att förneka. Men det har man ju alltid när man är bortrest. Och visst jag fick huur många bekanta som helst. Men alla dom kan försvinna på en microsekund. Allt där borta som du bygger upp - ingenting är stabilt. För alla vet och du vet, att du en dag kommer lämna allt för att dra hem. Visst ni kan hälsa på varandra, men hur länge och ofta kommer det hålla? Föreställ er det, alla ni som bott utomlands. Hur många av dom vännerna har ni egentligen kvar nu när ni flyttat hem? Jobbet är bara något temporärt. Inget du kan satsa på om du inte vill ge upp ditt liv hemma i Sverige helt. Boendet likaså - ingenting har du med dig hem. Ärligt talat så finns det egentligen inget som jag har med mig så enormt mycket här just nu. Förutom min personliga utveckling. Om jag inte hade åkt hade jag förmodligen haft lägenhet vid det här laget, haft kvar en del vänner också. Och förmodligen haft ännu fler. Hade förmodligen också haft ett bättre jobb, även fast jag verkligen inte kan klaga på mitt nuvarande jobb alls. Eller så hade jag börjat studera. Eller tagit det där motorcykel-körkortet jag alltid drömt om. Men det har jag varken haft råd eller tid med nu.

Så om jag tar flyget långt härifrån och bosätter mig någonstans, när jag kommer hem, om ett halvår, eller om ett år eller eller om fem år så kommer en del av mitt liv här hemma alltid ha stannat upp och jag måste börja om från scratch igen. Speciellt ekonomiskt. Men även på alla andra plan också. Ju längre tid du är borta, desto mer måste du börja om. Du måste ge upp det när du är ute och reser, ditt liv här hemma som du tidigare gett allt till. Som du kämpat varje dag för. Och ju längre du är borta desto mer inser du hur alla andra bygger upp sina liv här hemma. Med eget boende, bil, och andra drömmar. Medans du sparar pengar i flera månader, sedan reser runt och gör av med allt och därefter kommer hem och får börja om från början igen så hade någon annan på samma tid lyckats spara ihop ett fett sparandekonto eller något och samtidigt kunnat leva som en kung för samma pengar. Och dom hade defenetivt haft mer att leva för här hemma. Medans du mest kommer hem och känner förvirring pga du måste börja om samtidigt som du bara vill tillbaka till ditt gamla liv där borta.

Mitt liv här hemma i Stockholm är i alla fall jag alltid något jag kommer återvända till. Det vet jag nu. Jag älskar det för mycket för att kunna lämna det helt. Vännerna, familjen, gatorna jag växt upp på, ja hela mitt liv här hemma. När jag var yngre var jag extremt naiv. Men en sak har jag insett nu. Stockholm är och förblir mitt hjärtats stad. Staden jag alltid kommer återvända till. Staden där vännerna, familjen och mitt liv alltid finns kvar.

Fortsätta resa ska jag. Men det kommer göra mer ont i hjärtat denna gång. Älskar allt här hemma så förbannat mycket så vill egentligen inte lämna stället. Är så jävla kluven på hur jag ska göra. Satsa på det ljuva livet här hemma som jag lärt mig att älska så enormt mycket, eller lämna allt för att se mig omkring i världen. Vilket också lockar så förbannat mycket. Ja ni kan ju själva föreställa er alla underbara saker det för med sig. Men som sagt, det är så mycket som bara är så temporärt när man är ute och reser. Kommer i alla fall defenentivt veta mycket mer vad jag ger mig in på nu denna gång. Det är enormt mycket man ger upp för att ha "the time of my life."

Kommentarer
Postat av: Fiusss

Lyssna på hjärtat, hur klyschigt det än må låta. Men det är fan det enda som gäller i lägen likt dessa. Att lyssna på sitt hjärta. Det som är så fint är att Stockholm ALLTID finns kvar och att INGENTING här hemma förändras under tiden man är borta (vilket faktiskt är rätt skönt, ändå).



Jag förstår precis vad du menar, älskling. Men det löser sig. Vi håller varandra i handen, springer och får se vad livet har att bjuda på. <3

2011-06-03 @ 07:22:26

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0