Self destruction.

Tittar på bilder som är tagna för fyra månader sedan. När jag fortfarande var i sverige. Jag får rysningar, håret reser sig på armarna. Inser nu hur långt nedgången jag var. Hur pass dåligt jag mådde. Med tårar som förblindade mig och med ett värkande hjärta tog jag mig igenom dag för dag. Jag skulle klara det. Varje dag jag genomled tog mig en dag närmare Nya Zeeland och lyckan. I flera timmar kunde jag sitta och drömma om mitt Nya Zeeland. Sitta på en buss och titta ut genom fönstret och tänka på den gråa vardagen och känna tårarna rinna nedför mina kinder. Sitta i mitt rum och stirra in i en vit vägg i flera timmar åt gången. Ligga på olika toalettgolv inne på diverse klubbar och gråta utav vrede, för att jag hatade sthlm, dess utseendefixering, och alla dess inskränkta invånare så mkt. Och framförallt vad sthlm gjorde mot mig. Hur mycket den förändrade mig och gjorde mig till en person jag inte ville vara. Jag var inte hemma. För mitt hem var på Nya Zeeland.




Tack gode gud för att jag stod ut. För att jag har kommit så pass långt som jag ändå gjort. Nu ska jag gå ned till stranden. Andas in lyckan. friheten. Känna mig 100% levande. Och njuta utav världens finaste gåva - Livet. Tårarna rinner utav lycka medans jag skriver dom här sista orden.  


Nya Zeeland - tack för allt du gett mig.




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0