Farewell to the fairground.


src: Mario Sorrenti


I aint losing the fight.

1. Träna, sova, äta regelbundet.

2. Spara 10 000 kr i månaden.

3. Nu tänker jag inte cheesa runt längre. Har vart alldeles på tok för snäll mot somliga vänner. Gett dem två, tre, fyra, fem chanser. Förlåtit dom gång på gång för samma misstag. Aldrig mer. Har alldeles för många bra vänner för att ödsla tid på svikare.





Only time can tell.

Det är svårt att ha levt livet fullt ut till 110% i tre veckors tid. Att ständigt fått känna adrenalinet pumpa och att ända ut i benmärgen fått känna sig levande. I slutet kunde jag nästan se moln som formades till hjärtan när jag var ute och promenerade. Sedan kommer man hem. Till lilla lilla lilla Huddinge. Där allt är exakt som det alltid varit. Sätter sig i sitt mörka rum med datan och fullständigt dränks med minnen från de tre gångna veckorna. Lika plötsligt som om någon hade kastat en hink med iskallt vatten över mig kommer det tillbaka - bilder, låtar, meningar, personer, dofter. Ja you name it . Och inte nog med det så måste man tacklas med att somliga vänner drar mig ännu längre ned mot botten. Inser sedan att jag nu ska jobba 7 dagar i veckan. 150 DAGAR I STRECK. Jag tror att vilken människa som helst hade deppat ihop vid det laget.

Men det räckte faktiskt med en enda mening av en väldigt fin vän vid namn Fia för att jag skulle bli pepp igen. Nej, jag tänker faktiskt inte göra en repris av vår 2009. It's now or fucking never. Man får tänka positivt - Jag älskar mitt jobb och jag har ändå 5000kr  tillgodo. Sista minuten, anyone? Bara för att ha något att se fram emot liksom. Kanske drar själv. Har alltid velat testa på att ta en sista minuten själv. Sedan får man inte glömma bort helgen/helgerna på Yxlan. Och om en viss Marcus skulle vilja höra av sig från sitt busy life så kanske kanske att det kan bli Hultan. Who knows.

Och sedan är det dessutom tre andra fåniga grejer som jag gått och deppat över. Men inte nu. Nu har jag tagit tag i det. Och skoja inte att jag har försökt. Det kan ingen klandra mig för. Nu kan jag inte göra mer än vänta - only time can tell.




src: tooyoungcollection

White Lies.

I gave him my heart and now he's left it to die, and i know i can't go back.

Swedish summer.



Jag tänker inte ens försöka mig på att skriva ett inlägg i mitt sinnestillstånd. För mycket tankar som cirkulerar runt i mitt huvud. För mycket känslor som ligger och trycker. För mycket saknad. För mycket längtan. Egentligen borde jag kasta in handduken och lägga in mig själv på rehab ett tag. Istället kommer jag nu jobba sju dagar i veckan. Wish me luck. Och jag har förståelse för om ni inte vill vistas i min närvaro de närmsta månaderna. Det är en manodepressiv arbetsnarkoman ni i sådana fall kommer att få umgås med. Hejdå liv. Hejdå. På återseende.

Mitt personliga rehab.

Under fyra års tid så finns det en plats som har växt sig allt starkare i mitt hjärta. Växt sig fram och planterat nya ännu starkare rötter. Och ju mer åren har gått, desto mer fäst blir jag vid denna plats. Som det ser ut nu så kan jag inte ens tänka mig en sommar utan Yxlan. En sommar utan Yxlan är liksom ingen sommar.

Det är här jag varje år, gång på gång, hittar tillbaka till mig själv igen. En dag på Yxlan är som balsam för själen. Jag har kommit dit som ett nervvrak, sönderstressad utav stadslivet och varje gång åkt därifrån fullkomligt återhämtad. Mitt personliga rehab skulle jag vilja kalla det för. Och jag vill inte ens fundera på vad jag ska ta mig till när jag inte får åka dit längre. Nu önskar jag bara att det är Juli månad, väldigt snart.









Inhalera friheten i mina lungor.

Idag är jag hatisk. Jag hatar alla människor som lever på denna planet och jag vill bara bort från den här staden så fort som möjligt. Innan den bokstavligen kväver mig till döds. Jag vill isolera mig i en stuga så långt bort från mänskligheten som det bara går. En helg på Yxlan skulle till exempel inte sitta fel nu. Verkligen inte. 

Och förresten. Håller just nu på att spärra mina gamla bloggar. Så nu kan inte en enda jävel, som försöker snoka på google, hitta hit. Inte någon avlägsen släkting, inte någon gammal klasskamrat, inte mormor, inte min chef och inte mina arbetskamrater - inte en enda jävel. Hör ni det.

Nu vill jag vill vara här - i Brighton och inhalera friheten i mina lungor ;


Dock finns det två stämmningshöjare denna kväll. Numero uno - min lön helt insane denna månad. Numero dos - I've got mail! Och btw, helgen blir lugn. Jag ska försöka hålla mig så långt borta från människor som möjligt.

Festivaler.

Isle of Wight festival. Ingen festival kan någonsin vara lika bra. Det var första gången. Inget kan slå första gången. Men förmodligen kan man komma väldigt nära. Och förhoppningsvis, om allt går enligt planerna så blir det två festivaler detta år. Lyssna liksom på denna spellista: Kings of Leon, Takida, The Killers, White Lies, Lars Winnerbäck, Mando Diao, Erik Hassle, Kid Cudi, Hello Saferide, Ludacris, The Sounds,Thåström o.s.v. Vem kan tacka nej till den? Allt beror på hur mycket lön jag får denna månad. På fredag är det löning. På fredag gäller det. Får jag mer än fjortontusen så är det jag som ännu en gång kommer att sova i ett tält, och det redan om två veckor.

Dessa bilder får mig alltid att börja skratta. Dessa bilder gör så att det hugger till i hjärtat av saknad. Bilderna från festivalen får blodet att rusa fortare i pulsådrorna under min tatuering - i'ts now or fucking never. Nedan följer några utav bilderna från festivalen. THIS IS LIVING:

 















Inga ord går att beskriva mina fem dagar på Isle of wight festivalen, så jag låter bilderna säga allt. Fem oförglömliga dagar, som jag aldrig aldrig aldrig kommer att glömma.

I'm a little bit confused.

Allt känns så weird. Det känns som om de två senaste veckorna bara har vart en enda lång dröm. Att ingenting utav det har hänt. Varken Bruce, Brighton, festivalen eller London. Har nog inte riktigt insett att jag faktiskt kommit hem. Gick tillbaka till jobbet fyra timmar efter jag landat liksom. Jag undrar när smällen kommer? Eller så kanske den inte kommer. Det kanske bara kommer passera förbi såhär enkelt? Gud vad konstigt. Allt var liksom för bra för att vara sant.

Bilder från i förrgår. Från fina fina Hampstead Heath.






Allt gick ju verkligen tillbaka till det normala på en gång. Igår träffade jag Yasmina, farmor och pappa. Idag har jag träffat Marcus och Jess. Imorgon är det afterwork. Och på torsdag ska jag träffa Pillan. I förrgår gick jag och fia runt i Hampstead Heath, och idag sitter jag i mitt rum i Sverige. Ja allt känns verkligen konstigt.


Darling, i'm home.

Nu är jag hemma igen. Jag saknar London. Jag saknar Josefine, a.k.a min syster. Jag saknar Isle of wight. Jag saknar Brighton. Jag saknar lägenheten. Ja, det finns väldigt mycket jag saknar med England. Min semester där var HELT PERFEKT. Jag kunde inte ha haft två bättre veckor. Så är det bara.



London och Fia, jag hoppas innerligt, väldigt innerligt att vi ses redan i Augusti.


Nu ska jag försöka återvända till mina gamla vanor, d.v.s sömn, mat, arbete och socialt umgänge. Stay tuned.

Midsommarfirande i Hyde Park väntar.

Okej. Jag är faktiskt nykter på denna resa också. Nu ska jag tillexempel väldigt snart väcka Fia. Vi ska iväg till Waitrose och köpa köttbullar och ingridienser till rödbetssallad. Idag klockan två är det nämligen midsommarfirande i Hyde Park.


Nu måste jag kila. So long.


Det spårade lite i natt.

Sitter ute i korridoren i Fias lägenhet nu. Skäms lite. Det spårade ganska rejält när vi kom hem igår, vilket betyder att jag nu måste ta allas klagomål. Fast okej, Fia gjorde bort sig mest, men jag måste ändå ta smällen i och med att jag sitter ute i korridoren och fia sover. I alla fall. Vi kom hem cirka klockan fyra i natt. Vi skrek och skrattade om vartannat, jag stal bröd, fia kastade bröd, jag brände mig på plattan, fia gormade om att jag älskade både det ena och det andra, fia åt nudelsoppa med dolmiosås och ägg, jag hackade sönder en konservburk med en kniv eftersom att det inte fanns någon konservöppnare, fia pratade i tredje person samt stängde av all elektrisitet i köket. Ja, well i can go on. Kvällen började i alla fall med afterwork. Vi hällde i oss 6 stycken long island ice tea drinkar var för 170 kronor. Det kallar jag happy hour.

Sedan drog vi hem och förkrökade lite i lägenheten. Mötte sedan upp vår promoter Tony som tillsut fixade in oss på Amika. Fick ett eget (gratis) drinkbord som vi fick dela med några andra svenska tjejer. Nice. Man blev ju lite på pickalurven om man säger så. Men Fia blev nog mest dyng. Så när hennes vilda 'alkoholistiska' sidor började krypa fram var det dags för oss att dra hem. Fick med oss fel jacka till på köpet också. Handlade lite fyllekäk vilket i mitt fall blev, hahhaha, tonfisk och fetaost. WTF?


Afterworken






Vårt drinkbord





Jag och äckelpromoterTony


Haha, no words


Jag och några andra senska tjejer från Tullinge


Fia, har inte din mamma lärt dig att man inte ska sminka sig i onyktert tillstånd?



Okej, nu varnas känsliga tittare. Extremt dreggiga bilder följer.


Inga kommentarer


Inga kommentarer

GRYM KVÄLL. Tack för mig.

Stop stalking me.

Satt nyss och tittade igenom Isle of wight videorna och fastnade då speciellt  vid en Stereophonics låt. Men jag kunde knappt höra vad dom sjöng pga. det dåliga ljudet så jag googlade på låtnamnet. Detta var vad som kom upp då:


Thinking about thinking of you
Summertime think it was June
Yeah think it was June
Laying back, head on the grass
Children grown having some laughs
Yeah having some laughs.

Drinking back, drinking for two
Drinking with you
And drinking was new
Sleeping in the back of my car
We never went far
Needed to go far

You made me feel like the one
Made me feel like the one
The one
You made me feel like the one
Made me feel like the one
The one

I don't know where we are going now
I don't know where we are going now

Wake up cold coffee and juice
Remembering you
What happened to you?
I wonder if we'll meet again
Talk about us instead
Talk about why did it end

You made me feel like the one
Made me feel like the one
The one
You made me feel like the one
Made me feel like the one
The one

I don't know where we are going now
I don't know where we are going now

So take a look at me now.




Seriously. Not funny. Stop stalking me.



 


Brighton, del 2.

Nu hade jag tänkt fortsätta på min historia om Brighton.

Dag 1. Vi anlände ju som sagt runt middagstid till Brighton. Strosade runt ett tag och letade runt efter något billigt vandrarhem vi kunde bo på. Tillslut kom vi ned till havet, och båda utbrast då i kör "åååh vad vackert". Det var så vackert så man nästan tappade andan. En lång lång vit strand så långt ögat kunde nå. Några vackert upplysta pirer ute i havet och så en massa hotell samt klubbar längst med stranden. Kunde liksom inte bli bättre. Gick längst med stranden och hittade sedan ett hotell vid namn Cecile där det kostade £20 per natt. Vilket är ca 230 svenska kronor. Helt okej ändå. När vi sedan fick vårt rum hoppade vi upp och ned utav glädje. Vårt rum hade jacuzzi. Efter ett långt och skönt bad tog vi sedan en kvällspromenad och därefter sov vi som två stockar.

Dag 2. När vi vaknade upp på morgonen gick vi direkt ned och åt en rejäl English breakfast på hotellets restaurang. Mmm mm mm. Dagen spenderades sedan i diverse olika klädaffärer. Jag premiärbesökte dessutom Primark. Än så länge har jag nog sammanlagt spenderat 1200 kronor där. Och för dom pengarna har jag fått: 8 trosor, 2 bh:ar, 20 par strumpor, en jeansjacka, ett par örhängen, två väskor, två skor, en jeanskjol, en kavaj och en hoodtröja. Behöver jag ens säga mer?Jag var dessutom inne på New Look ett bra tag och hittade tillslut två superfina partyklänningar. En utav dom använde jag redan samma kväll. Så på kvällen drog vi sedan till ett förkrökställe som faktiskt var riktigt grymt. Förmodligen var vi dom enda svenskarna där, eftersom vi blev totalt nedstirrade. Men hey, det är ju bara kul. Köpte shots för (hör och häpna!) 7p, vilket är cirka 9 svenska kronor. Sedan drog vi i alla fall vidare till en klubb som hette Oceana. Och ja som ni kan höra på namnet så låg det precis vid havet. Det stället. Seriöst. Kan ha vart bland det bästa jag varit på. Det var 5 klubbar som hade hyrt in en sjukt stor lokal. Så man kunde alltså gå in via 5 olika ingångar, in i 5 olika klubbar. Men i slutändan så hamnade alla på två stoora dansgolv i mitten utav alla klubbar. GRYMT koncept. Något Sverige borde haka på. Hade stört kul, och röjde loss både till Sex on fire, Living on a prayer och Mr. Brightside. Kunde liksom inte bli bättre. Runt tretiden stängde stället och då drog vi sedan hem till vårt söta lilla hotell och slaggade.

Dag 3. Vaknade upp med ont i hjärtat. Det var dagen då vi skulle lämna Brighton. Kunde egentligen inte tänka på att vi skulle till festivalen samma dag utan var bara inställd på att ta farväl utav fina fina fina fina Brighton. På morgonen packade vi ihop all vår skit och drog oss ned till beachen och avnjöt ännu en English breakfast. Det kan ha vart den bästa frukosten i mitt liv. 1 meter från stranden och några meter till havet. Solen sken och livet var underbart. Sedan tog vi oss upp mot tågstationen och bokade första bästa tåg till Southampton. Väl i southampton tog vi bussen ned till hamnen och satt och väntade på att Julia, aka Jullan skulle komma så att vi sedan kunde ta färjan över till ISLE OF WIGHT!!!

Mina fyra första dagar i England var alltså riktigt GRYMMA och hur de andra dagarna såg ut på Isle of wight kommer senare. Kan bara säga en sak. Dom var ännu GRYMMARE. Dom dagarna kan inte ett enda ord i världen beskriva.


Allt känns så rätt.

Allt känns så rätt här. Mitt hjärta sjunger igen och det har den inte gjort sedan jag kom hem från NZ. Jag vill aldrig aldrig aldrig aldrig lämna London och Fia. Det hugger till i hjärtat bara jag tänker på det. Jag kan redan ana min depression som kommer att komma så fort jag landar på svensk mark igen.

Nu ska jag ut och dansa runt på Londons gator och njuta av de fem grymma dagarna som återstår.

Ps. Snälla Gud. Låt mig stanna här i London, där jag är lycklig. Där jag inte känner mig kvävd och ständigt tappar livslusten. Ds.

Some pics.


Jag i jacuzin på vårt hotell Cecile i Brighton.



Jag och min bebis på en riktigt grym klubb i Brighton. Och så standardkommentaren - nej, vi är inte systrar.


Brighton, baby.


Nattklubben Oceana.


OM jag älskar Brighton.


il be contento


Utsikten från vårat hotellrum.



Att vårt hotellrum inte var det vackraste spelade ingen roll, för vi hade världens finaste havsutsikt.


Här satt vi och åt frukost i Torsdags.


På tåget från Brighton till Isle of wight festivalen

De GRYMMA festivalbilderna får ni se imorgon :D


Nu väntar en spårad utgång i London med min babe Fia. Can't wait!

Brighton - It's just love.

Heeej allesammans Ja eller i alla fall ni som fortfarande läser min blogg trots min dåliga uppdatering.

Vill ni veta en sak? Veckan som gått har varit en utav de bästa veckorna i mitt liv. Sitter just nu i Fias och Julias rum i London, Porchester och jag är stört lyckligt över att äntligen få befinna mig här i denna underbara stad tillsammans med världens bästa Fius. Men samtidigt som jag sitter här i deras rum på golvet med laptopen i knät och är överlycklig så har jag samridigt en stor klump i halsen och har inte långt kvar till tårarna. Why undrar ni då. Jo veckan som nyss har passerat är defenetivt en utav de bästa veckorna i mitt liv. My fucking god alltså, jag är helt mållös. JAG VILL BARA TILLBAKA till Brighton och Isle of wight.  ÄLSKAÄLSKAÄLSKAÄLSKA.

Hade i alla fall tänkt börja med att berätta för er om mitt och fius lilla äventyr till en utav världens finaste städer, d.v.s Brighton. Historien om festivalen kommer att komma i ett senare inlägg. Well well. Allt började egentligen med att jag och fia vaknade upp lite smått hysteriska  på Tisdag morgon, och det dessutom med en sömnbrist som inte hette duga. Tydligen så hade inte posten hunnit lämna ut festivalbiljetterna ännu så vi var alltså tvunga att sitta hemma och vänta på att posten skulle komma så vi kunde signa våra festivalbiljetter. Samma tid som vi var tvungna att befinna oss i lägenheten så skulle skulle vi dessutom hämta ut vår hyrbil från Hertz kontor vid Heathrow airport. Det slutade med att vi fick ringa Hertz och meddela dom att vi blev en aningen *host* försenade. Sisådär 3 timmar försenade. Ja ja. Så typiskt Fia och Anky.

När vi väl hade fått våra festivalbiljetter, i form av ett grönt festivalarmband, och satt på tunnelbanan på väg till Heathrow var båda så utmattade att vi somnade, dregglandes på varandras axlar. När vi vaknade så satt nog mer än hälften av ressenärerna och stirrade sönder sig på oss. Väl på Heathrow var vi utmattade, hungriga, stressade, och ville egentligen bara komma in i vår bil, sätta sig och köra därifrån. Tillsut kommer vi in till Hertz kontor i alla fall. Och vad säger dom? Jo att åldergränsen för att hyra bil i England är 21 år. WHAT THE FUCK.

Jaha så där står vi då på Heathrow airport, jag och Fia utan bil och såg alla våra roadtrip drömmar gå i kras. Då var det bara för oss att planera om de tre nästkommande dagarna då. Men såhär i efterhand är jag glad, nej OTROLIGT glad över att det blev som det blev - att vi fick spendera 3 dagar i Älskade Brighton. Tillslut bestämde vi oss i alla fall för att ta tåget ned till studentstaden Brighton. Så tillbaka till London åkte vi igen, i rusningstrafiken med fyra enorma väskor som vi var tvungan att släpa på. Mmm.

Svettiga kom vi tillslut fram till Kings Kross. Gick fram till en automat och bokade första bästa tåg till Brighton. 
 
Update och historien om Brighton med bilder kommer i morgon.

London, baby.

Befinner mig nu alltså i London, i fias mysiga lägenhet. Life is great och jag mår bra. Vad jag anser om London hittills? Om jag säger såhär.. det var kärlek vid första ögonkastet. I morgon bitti ska vi i alla fall hämta upp vår fina bil och efter det är det ut på vägarna som gäller. Can't wait!

So long.

Bruce Springsteen.

Denna helg är fullkomligt oförglömlig. Har precis kommit hem från min tredje konsert med Bruce. Tror jag grät fyra-fem gånger under denna konsert. Det var magiskt och när dancing in the dark, waiting on a sunny day, born to run, jungleland, the river osv. kom trodde jag seriöst att jag skulle dö där på stadion. My god. Den mannen, den mannnen alltså. Hade velat lägga ut massa bilder och videoklipp nu. Men om jag ska vara ärligt är jag sjuuukt stressad. Klockan fem måste jag vara packad och klar för att sedan åka till skavsta flygplats.

Innan des:
- Åka till kungens kurva och lämna tillbaka samt köpa ny kamera
 - Packa!
- Ringa brittish airways
- Ta ut och växla pengar
- Kolla upp allt som gäller inför flygningen och biluthyrningen
- Städa rummet
- Aktivera mitt nya visakort.
 
Nu har jag mindre än sex timmar på mig. Bra Angelica. Förhoppningsvis hinner jag skriva ett inlägg innan jag drar. Annars hittar ni mig på:
 
ROADTRIP I SÖDRA ENGLAND 9/6-11/6 ELLER PÅ EN UTAV VÄRLDENS STÖRSTA FESTIVALER DEN 11/6-14/6 ELLER I LONDON MELLAN DEN 14/6-21/6. Fy fan vad galet. Är sjukligt övertaggad. Något säger mig att jag kommer ha de två galnaste och bästa veckorna i mitt liv.


Waiting on a sunny day.

Bokstavligt talat så gör jag det ja. Det spöregnar och jag samt min kompanjon ska nu ställa oss och köa till Bruce Springsteen. Utomhus. Vi har cirka 23 timmar framför oss. Not funny. Men två-tre timmar med Bruce är utan tvekan värt 23 timmar i spöregn. Bara så ni vet. Så nu sticker jag - med tre lager byxor och med sju lager tröjor. Och nej jag överdriver inte.

My head keeps saying no, but my heart keeps giving in.






Min älskade fia, som numera är bosatt i London ringde mig nyss. Hon skulle ha hunnit med ett plan som gick runt sjutiden i kväll från London. Men p.g.a. att hennes transfer till flygplatsen, som i detta fallet var en tunnelbana, fastnade i en tunnel så missade hon avgången. Nu får hon spendera natten på Heathrow, och om hon har ännu mera otur - utanför Heathrow. Jag känner nog ingen värre olycksfågel än henne, och jag ber till gudarna att hon slipper sova ute i natt.

I morgon ses vi i alla fall. Och då jäklar smäller de ska jag tala om för er. Det är läskigt vad tiden har gått fort alltså. Känns som om det var igår när vi satt, du i London och jag i Sverige, och tittade ut genom fönstret på ett snöigt vinterlandskap och planerade vår sommarsemester.

Två och 1/2 heeeeeelt galna veckor ligger framför oss. Men mer om det senare. Nu måste jag börja förbereda mig inför morgondagen. I morgon natt kommer jag sova utomhus, bara så ni vet. Så håll tummarna att det inte regnar, va.

BRUCE FUCKING SPRINGSTEEN - LIVE. Jag säger då det.

Dancing with angels.

För en tid sedan när jag var nere i min djupaste vinterdepression fick jag helt plötsligt ett impulsivt ryck. Kände mig oerhört understimulerad och kände att jag var tvungen att ta tag i min konstnärliga gåva som jag ärvt från min pappa och farmor. Tänkte att ni kanske vill se mitt första verk. Hade faktiskt aldrig målat med oljefärger innan, och det var då tre år sedan jag sist hade hållt i en pensel. Med tanke på att det fanns människor som erbjöd sig att betala mig om jag målade en ny likadan tavla till dom så måste jag faktiskt erkänna att jag blev ganska nöjd. Dock inget favoritmotiv. Men tavlan blev en gåva till min älskling Jessica på hennes 20års dag. Hon gillar änglar, och hon är min ängel.  


                                                      


Congratz!

Congratulations säger vi till min syrra som tog körkortet idag, den 2:a juni. Du är grym!





Shoeporn.




















Src: unknown

Here is now.

När jag startade denna blogg var det egentligen meningen att jag skulle föra en dagbok om mitt liv down under. Men på grund av att jag tröttnade på den förra bloggen så fick det bli en liten tjuvstart. Blev otroligt sugen på att ta upp bloggandet seriöst igen när jag fick min systemkamera och samtidigt återfick mitt intresse för fotografering. Vad jag vet är att ni i alla fall kommer att få följa mitt liv, mestadels den ytliga delen utav mitt liv och den egocentriska delen utav mig, fram tills dess att jag åker. 

Resan eller flytten som jag skulle vilja kalla det, kommer att ske någon gång i december. Sedan får vi se hur resten utav min framtid inom bloggvärlden kommer att se ut. Antingen har jag kvar bloggen eller så bloggar jag på en annan domän. Så nu vet ni. Tills vidare - enjoy!



I'm in miami biatttch.



LMFAO - I'm in miami bitch


Src: stureplan.se


When I step on the scene
Ya'll know me
, cause I walk with a limp
Like an old school pimp or a real og
I rocking VANS
I'm in the sand
I've a got a red bull and vodka up in my hand
Hey, you're looking kind of cute in that polka dot bikini, girl
Hey, this is what I want to do, take of that polka dot bikini, girl.

Drink all day
Play all night
Let's get it poppin'
I'm in Miami bitch

Everybody on smash, smash
Hands in the air, air

I'm feelin on her ass, ass
Like a nigga don't care. Like a nigga don't care
I've gotta a plan, what's your cell
We playing naked twister back in my hotel
Hey, you're looking kind of cute in that polka dot bikini girl
Hey, this is what I want to do take of that polka dot bikini girl

Drink all day
Play all night
Let's get it poppin'
I'm in Miami bitch
Drink all day
Play all night
Let's get it poppin' I'm in Miami bitch

Get your hands up
Put that ass up
Get you hands up
I'm in Miami bitch
Put put that ass up
I'm in Miami bitch
Get yo get yo get yo get yo hands up
Put that put that put that put that ass up
Get yo get yo get yo get yo hands up
Put that put that put that put that ass up
Get yo get get yo hands
Put put put put that ass up
Put that ass up put that ass up
I'm in Miami bitch

Damn, motherfuckin' thirsty

It's Mornin' time and the girls still there
They lying naked with some Asses in the air.
That's what I'm talkin' bout.
Anna wants it bad she's got some big kahunas
But I say I'll be back gotta get some more Coronas
Hey, you're looking kind of cute in that polka dot bikini, girl
Hey, this is what I want to do take of that polka dot bikini, girl

Drink all day
Play all night
Let's get it poppin', I'm in Miami bitch


New moon trailer.

 

20th of november - can't wait!


RSS 2.0